NIOÅRINGAR DRAS IN I GÄNGEN:
”MYCKET YNGRE OCH GRÖVRE VÅLD”

MALMÖ. Nioåringar som lockas in i gängkriminalitet, springer ärenden och lär sig vilka registreringsnummer som tillhör civila polisbilar. I den lokala föreningen Flamman, som länge arbetat med att hjälpa unga ut ur kriminella nätverk, ser personalen på framtiden med fasa. Malmö har en unik möjlighet att stoppa gängrekryteringen av barn och unga när många av stadens tungt kriminella för tillfället sitter inne. Senaste året har färre skjutningar också gjort staden till ett skyltfönster för S och regeringen som lovat att intensifiera kampen mot gängen. Men det är bråttom, gängvåldet sprids i landet och brottslighet kan bli frågan som avgör vilka som styr Sverige efter valet i september. Om det inte är så att chansen redan gått förlorad.

Möllevången i Malmö, sommaren 2022.

En kväll samlas ett 50-tal unga män nära Möllevångstorget. Ungdomarna planerar att misshandla några killar efter att en konflikt uppstått. De jagade killarna söker sig till Flamman, en förening som från början ville vara en fritidsgård men som snabbt insåg att beho¬ven var för stora. Idag har Flamman över tjugo års erfarenhet av att arbeta med att hjälpa unga ut ur kriminella gäng.

Noah Dib, som jobbar i Flamman, går ut. Han möts av en hektisk stämning. Män som ringer in fler, som säger att de ska slå sönder killarna som de är i konflikt med. Han blickar ut och funderar snabbt över hur han ska kunna lugna situationen som blir alltmer aggressiv.

Noah Dib försöker se vem som styr, vem de andra lyssnar på. Han tar ledaren åt sidan. De pra¬tar ett tag. Stämningen är spänd och stundtals är samtalet högljutt. Noah Dib tänker att om han talar försiktigt kommer han bli överkörd. Det dröjer inte länge förrän ledaren ger en signal åt de andra, som genast vänder hem.

– Jag gav honom något annat, säger Noah Dib. Jag sa ”kolla det är stort av dig” om du kan avsluta konflikten med två ord. Du kan få respekten från alla involverade grupper. Sedan vet de att vi på Flamman känner alla och vill väl, efter alla dessa år vi arbetat med gängkriminella och familjer har vi fått väldigt bra kontakter inom släkter och gäng.

Inne i föreningens lokal frågar Noah Dib irriterat en av de jagade killarna vad han hade gjort om han blivit påhoppad.

– Jag hade tagit hjälp av mina bröder här, säger killen och pekar på de andra.

Men hans vänner tittar tveksamt på varandra.

– Nej, nej, jag har precis fått jobb, jag kommer inte hjälpa dig.

Flamman har nämligen lyckats ordna jobb åt ett 20-tal av vännerna på en månad.

När Flamman tar sig an unga på väg att dras in i den undre världen hör de ofta killarna säga att de vet att de ska bli något stort. Göra stora pengar. Ett av föreningens viktigaste och svåraste verktyg för att få bort dem från gängen är att sätta dem i arbete.

Verksamhetsledaren Rafi Farouq vänder sig om.

– Men du ser, i slutändan är det den svenska drömmen de vill åt. Ett jobb, Volvo, villa, vovve.

Den 27 juli presenterade SOM-institutet vid Göteborgs universitet en rapport som visar att brottslighet toppar listan över väljarnas viktigaste frågor inför höstens val.

Det är första gången sedan 1970-talet som brottsligheten spelar en så avgörande roll.

Bakom den utvecklingen finns gängbrottsligheten som terroriserar områden runtom i landet. Gängvåld som tidigare plågat storstäder har nu spridit sig till mellan-stora kommuner som Kalmar, Örebro och Eskilstuna. Polisen har identifierat 1 200 nätverkskriminella under 18 år. 170 av dem är under 15. Det handlar om unga män som skjuter ihjäl varandra på öppen gata. Om oskyldiga utomstående som fallit offer, däribland Cuevas Zuñiga som dog när han plockade upp en handgranat i Vårby gård, 12-åriga Adriana som sköts ihjäl i Norsborg och Shayan Gaff som av misstag mördades med 13 skott på en restaurang i Segeltorp och frågade ”Gud varför jag” innan han dog. Det handlar om bombdåd som saknar motstycke utanför krigszoner, enligt kriminologen Amir Rostami.

Inte konstigt då att Socialdemokraterna för ett år sedan började skylta med S-staden Malmö, en stad som länge varit synonym med gängvåld.

På bara några år hade situationen i Malmö förbättrats markant. År 2017 inträffade 65 skottlossningar, i förhållande till befolkningsstorleken mer än dubbelt så många som i Stockholm och Göteborg. År 2021 hade antalet skjutningar minskat till 21 stycken.

I oktober förra året, med mindre än ett år kvar till valet, twittrade Social-demokraterna att i S-ledda Malmö har skjutningarna minskat med 70 procent senaste åren: ”Vi vill att metoden Sluta skjut sprids till fler kommuner i landet” löd tweeten.

Justitieminister Morgan Johansson uppmanade Stockholm att ”bryta

med nyrekryteringen av kriminella och bli som Malmö” och i december publicerade Dagens Nyhe¬ter ett reportage med rubriken ”Så gick Malmö från skamfläck till Socialdemokraternas skrytobjekt”.

Men i slutet av juli sitter poliskommissarie Glen Sjögren i sitt hem och suckar.

Senaste åren har han medverkat i många hyllningsartiklar om Sluta skjut, ett omtalat projekt som han koordinerar och där polisen, kriminalvården, kommunen och engagerade föreningar samarbetar för att minska skjutningar.

Under de fyra år som projektet pågått har antalet skjutningar och sprängningar minskat i staden. Det har förvandlat Sluta skjut till Malmöpolisens prestigefulla flaggskepp, och Malmö till Socialdemokraternas skyltfönster i den allt viktigare gängfrågan.

Nu verkar vinden ha vänt – igen.

I mitten av juli utsätts tre lägenheter i Malmö för skottlossning inom loppet av bara några dagar, och natten mot den 22 juli skjuts en 19-åring till döds. Våldet har tydliga kopplingar till kriminella som sysslar med narkotikahandel.

– När skjutningarna minskat är det inte intressant med såna här strategier som Sluta skjut längre där alla måste bidra. Då tänker även många inom polisen att problemet är löst. ”Aha, håller vi fortfarande på med det”, ungefär. Men ingen är förvånad över att det skjuts igen.

Att det varit lugnare de senaste åren har sin förklaring i att ett antal grovt kriminella suttit häktade eller fängslats, flyttat från Malmö, eller hoppat av, säger Glen Sjögren. Det är som att ett fönster öppnats i de värsta våldsverkarnas frånvaro, en unik möjlighet att stoppa gängens rekrytering av barn och unga. Men det är bråttom.

– I deras frånvaro vill andra tjäna pengar och de som börjar med narkotika-handel hamnar förr eller senare i hotsituationer med vapen.

En viktig del av metoden i Sluta skjut är att förklara för gängen att om de inte upphör med skjutningar, så kommer de att utsättas för kraftfulla insatser från alla delar av samhället. Det görs genom så kallade call-in, där gängen blir informerade om vad som väntar om de inte slutar med skjutningar.

När Glen Sjögren började arbeta med projektet och tog kontakt med gängkriminella tyckte han först att en av metoderna var märklig. Att vända sig till personer och säga ”jag vill inte att du ska dö” och särskilt ”jag vill inte att du ska döda någon”. Men ingen han talade med ifrågasatte budskapet.

– Vi försöker få dem att tänka ett steg längre. Att om de svarar på skjutningar med hämnd och mer våld så får det konsekvenser för hela gruppen. Det är ofta gruppdynamiken som framtvingar hämnd, säger han.

Men efter Sluta skjut-hyllningarna bubblar kritiken snabbt upp efter den senaste tidens skjutningar. Det förändrar inte Glen Sjögrens syn på projektet.

– Allt pekar på att de här satsningarna skapar förändring men detta är inte allena saliggörande utan en del i ett större arbete. Malmö har blivit mycket bättre sedan myndigheter började samverka.

Hos föreningen Flamman är man inte lika entusiastiska över situationen i Malmö som Socialdemokraterna varit det senaste året.

– Sånt här går i vågor. Det kan aldrig vara en konstant uppåtgående trend. Vi brukar kunna känna av vart tredje år hur de nya årskullarna kommer bli, säger verksamhetsledaren Rafi Farouq.

Flamman har lämnat över flera tungt kriminella till Sluta skjut, Såna som staden inte själva lyckats nå. Men på sistone har föreningen slutat arbeta med yrkeskriminella, och 24–25-åringar har man mer eller mindre slutat jobba med. De tar för mycket tid och kraft och återfaller för ofta i krimina­liteten. De vill sällan ha de jobb som föreningen ordnar, på McDonald’s exem­pelvis, som ofta är test för att se om personen har disciplinen att arbeta. Nu är all fokus på att rädda de yngre och bryta nyrekryteringen. Rafi Farouq berättar om unga krimi­nella som är veteraner i den undre världen redan som 21-åringar. Trötta, utbrända. Men också om 9-åringar som indoktrine­ras in i den kriminella kulturen.

– Jag har jobbat med det här i 23 år. De första åren var det de äldre som höll på och hade sina strukturer. Sista decen­niet, framför allt de senaste åtta åren, har jag sett mycket yngre personer och det är grövre våld. Man har tagit över struktu­rerna, kapat mellanhänderna och man gör upp om droger, pengar, smuggling, i ganska låga åldrar och i löst sammansatta grupperingar.

För Flamman började allt för länge sedan. 1997 hade Juan Paez, pappa till rapparen Juan Havana som var medlem i hiphopgruppen Advance Patrol och senare pro­gramledare i Sveriges Radios hiphop-kanal Din Gata, nyligen grundat ungdomshuset Flamman i miljonprogrammet Kroksbäck.

Idén var att huset skulle fung­era som en fritidsgård. Men en dag kom en ung kille in med röd­sprängda ögon, drogpåverkad och orolig. Fritidspersonalen gjorde orosan­mälan och såg hur han gick runt mellan socialtjänsten och frivården, bara för att varje kväll komma tillbaka till fritidsgår­den hög och stökig.

Till slut insåg föreningen att de behövde lära sig hur de skulle hantera situationen, för någon hjälp fanns inte att få. De såg sig omkring och möttes av unga som var spelberoende, barn som gick i ihåliga skor och kom från trasiga familjer. I dag har Flamman över två decenniers erfarenhet av att arbeta med unga i misär.

– Vi har hjälpt så många familjer och släkter. Vi brukar säga att vi har bra relationer i både den vita världen och den svarta. De här familjerna litar på oss. De skickar hit sina familjemedlem­mar, de skickar brev från fängelser och ber oss söka upp deras yngre syskon och stötta dem.

Bland föreningens fyrtio anställda finns i dag socionomer och psykologer. Man arbetar med mentorer, med hela familjer och driver avhopparverksamhet för både personer i våldsbejakande extremism och sådana som är inne i kriminella gäng. I dag ser Flamman sig som allt annat än en fritidsgård och att allt arbete ska vara evidensbaserat och kunna utvärderas. Framgångsrika metoder ska kunna bevisas. När Rafi Farouq pratar om Flammans arbete med att hjälpa unga på glid in i arbetsmarknaden dröjer det inte länge förrän personal kommer in med bil­der, namn och information om vilka som fått jobb och var de arbetar.

– Socialtjänsten uppsö­kande verksamheter har för lite resurser som ska täcka hela staden. De får inte gå till gården här uppe (en innergård på Mölle­vången) där massa unga hänger och står och röker på. Så hur ska de komma åt dem? Då går vi upp där, vi är kontaktsökande och ordnar med studier eller skaffar jobb till yngre som till skillnad från 24–25-åringar gärna tar ett halvtidsjobb på Mc- Donalds för att de sitter med skulder, missbrukar tablet­ter och köpt en haschplanta som de försökt sälja.

I mitten av juni presenterade Tillväxtkommissionen – en obero­ende kommission som fått i upp­drag av Malmö stads kommunsty­relse att ”analysera förutsättning­arna för en inkluderande och hållbar tillväxt” – en rapport som visade att 75 000 Malmöbor i arbetsför ålder inte är självförsörjande. Samma månad rappor­terade Sysvenskan om att endast 14 av 46 niondeklassare på Johannesskolan, skolan som blev känd genom SVT-serien ”Klass 9A”, klarade behörigheten till gymnasiet. Samtidigt rapporteras dock framgångar från Rosengårdsskolan och att 80 procent av Malmös nior är i dag behöriga till gymnasiet (fortfarande en bit från riksgenomsnittet på 87 procent).

Rafi Farouq brinner för arbetet men det sliter. Han har egentligen semes­ter. När han är ledig bru­kar han ta bilen och köra en runda för att rensa skallen. Han stannar på Ramels väg i Rosengård, ser förödelsen efter kraval­lerna i samband med att den högerpopulistiske pro­vokatören och politikern Rasmus Paludan besökte Malmö. Han undrar hur det ska kunna gå att vända situationen.

– Det som lett till det vi ser nu har pågått i tre–fyra decennier. Vi har väl­digt dåliga skolresultat och stora utsatta områden som sett ut likadant i decen­nier. Vi ser straff som inte biter på kri­minella. Det som sker nu räcker helt enkelt inte på långa vägar.

Kanske är de senaste årens omtalade minskning av skjutningar i Malmö resultatet av insatser som gjordes för tio eller fler år sedan. Sådana som vi knappt talar om i dag. Från sociala insatser till polisiära; från Operation Alfred 2012 då specialistkompetens på mordutred­ningar från hela Sverige placerades i Malmö, till Operation Rimfrost, en särskild polisoperation mot gängbrotts­ligheten efter mordet på 15-årige Jaffar på Möllevången 2019 då poliser från hela landet skickades till Malmö för att få stopp på våldsspiralen.

Manne Gerell, kriminolog vid Malmö universitet, säger att något har gjorts rätt.

– Malmö var visserligen överlägset värst tidigare. Nu fortsätter staden att vara bland de värre. Det är långtifrån en fredlig stad. Något som inte får komma bort i debatten när Socialdemokraterna pekar på framgångar i Malmö är att vi ligger på ungefär samma skjutningar som Stockholm per capita.

Han ser en kombination av många sats­ningar som förklaring till de något posi­tivare åren som varit. Polisinsatser, att arbetslösheten sjunkit något i utsatta områden och att skolresul­taten förbättrats.

– Men sen är det ofta så att det som går upp förr eller senare måste ner. Det jämnar ut sig slumpmässigt. Malmö är inte fär­digt med arbetet än, det är långt ifrån färdigt.

Det är högsommar men snudd på hösttemperaturer när vi besöker platsen där allt började för föreningen Flamman och dess avhopparverksamhet: Miljonpro­grammet Kroksbäck i stadsdelen Hyllie.

Det har varit tomt på folk här i sommar. En stor skillnad mot hur det var i den här årstiden för några år sedan. Kanske en effekt av pandemin, eller de skjut­ningar som drabbade området och andra delar av Malmö innan dess.

– Folk är stressade. Ett tag var det mycket kriminalitet och flera mord, säger Noah Dib. Man slutar lita på folk.

För femton år sedan slutade Flamman anställa före detta kriminella som ledare. Det blev för ofta diskussioner om knark och värdetransportrån. Föreningen bytte strategi. I dag anställer de bara männ­iskor från utsatta områden som gjort något positivt av sitt liv. Och som i sin tur kan inspirera andra.

– I början försöker en del unga provo­cera. ”Vad tjänar ni, hur mycket behö­ver du spara i månaden för att köpa de skorna, du kommer aldrig ha råd med den och den bilen”. Det krävs mycket tålamod du vet. De kan bära en jacka som kostar mer än allt som finns i min garderob hemma och så sitter de med föt­terna på bordet och är arroganta, säger Noah Dib.

– Men vi försöker äga diskussio­nerna. Det tar sin tid. Vi berättar om positiva förebilder som lyckats fast vi gått igenom ännu tuffare saker än de gjort.

Det blåser kallt, bilar som kör förbi saktar ner när de ser oss fota men till skillnad från en del andra utsatta områden i Malmö blir det sällan aggres­sivt när medier arbetar i Kroksbäck. Mycket tack vare Flammans arbete med att skapa trygghet och samtal mellan boende och andra delar av samhället.

Äldre, före detta gängmedlemmar som återvänder till Kroksbäck säger att de möts av barn som har en hårdare attityd än vad gängkriminella hade på deras tid, för tio–femton år sedan. De rutiner som fanns förr, då langare städade undan för att inte locka hit polisen, finns inte längre. En del hanterar knark och vapen öppet.

I området finns nu nioåringar som lär sig vilka registrerings­nummer som tillhör polisens civila bilar. Barn som indoktri­neras in i den kriminella mil­jön. Många 11–12- åringar i de delar av Kroksbäck som tillhör kommunala fastighetsbolaget MKB blir ombedda att göra kriminella tjänster för lite pengar.

Vi står och pratar ett tag med 16-årige Ali, som egentligen heter något annat. För två år sedan var han en hårsmån från att träffas av kulor när skyttar på moped avfyrade sina vapen mot en större grupp vänner som umgicks ute på Sör­bäcks-gatan i Kroksbäck en sensommarkväll.

– Man kan bli skjuten för att man står på fel plats eller av en orsak man inte själv känner till. Sedan hämnas någon och till slut vet ingen hur allt började, säger Ali.

16-åringen skyltar inte med händel­sen utan säger att han fokuserar på att lyckas. Med skolan, framtiden. Att unga här inte har samma möjligheter som de från Limhamn, ”där är de mer bort­skämda”. Att han fått en bra uppfostran.

– Här blir alla barn någon gång erbjudna att göra något åt gängen, säger han. Men jag vill göra mina föräldrar stolta.

Noah Dib omfamnar Ali, säger att han har alla möjligheter.

Vi går en bit till Kroksbäckskolan och en av Flammans lokaler. Noah Dib ser sig om, säger att han verkligen hoppas att Ali lyckas, att han tror på honom. Men, han knäpper med fingrarna, det kan gå så snabbt. När gängen, vapnen och knarket är så utbrett.

– Förr kunde man se tidigt vem som var i farozonen. Det går inte i dag.